Aldrig förr har jag rest så långt för att känna mig hemma
Jag trodde Sveriges stormaktstid var över för länge sedan, ändå sitter jag och äter sjömansbiff med lök till suset av svajande palmblad. Resan till Thailand väcker tankar om hur massturismen påverkar de människor och miljöer vi vill uppleva.
Sedan jag var liten har jag drömt om att besöka den Asiatiska kulturens centrum, Thailand. Jag har blundat och sett framför mig de gröna palmbladen som vajar i vinden, de små hyddorna byggda av gräs och blad och människorna som går barfota längs grusvägarna, bärandes på en stor säck med ris på huvudet. Så det var inte konstigt att jag blev förtjust, då jag fick veta att familjen på höstlovet skulle åka till Hua Hin, det lilla fiskesamhället vid Siambukten i Thailand. Vi ägnade dagar åt att läsa om de genuina stråken längs hamnen, den fantastiska marknaden och det stora utbudet restauranger, med de mest utsökta lokala delikatesser på menyn.
Det var med höga förväntningar vi satt de 14 timmarna på flygplanet, under vilka jag förgäves försökte finna en position i flygstolen som erbjöd en stunds sömn.
Bangkok visade sig vara avgasernas och utsläppens förlovade land. Med en stickande känsla i näsan och svetten rinnande i pannan kämpade vi oss de 100 meterna i bastuvärme fram till den aircondition- försedda charterbussen. Bussen skulle ta oss till vårat resmål Hua Hin och det 5-stjärniga Hotell Marriott, där vi skulle bo under våran vistelse. Ständigt uppassade av små, söta thailändskor, tillbringade vi de första dagarna vid poolkanten på hotellet. Mat åt vi på någon av hotellets Amerikanska, Italienska eller internationella restauranger, som för övrigt serverade en enorm frukostbuffé bestående av allt från scrambled eggs och Danska wienerbröd till färska frukter och sushi. Fantastiskt goda och avkopplande dagar fick vi, men att åka runt halva jordklotet för att upptäcka att globaliseringen även nått denna plats kändes för mig inte tillräckligt. Jag ville ju upptäcka den fantastiska kulturen jag så länge drömt om.
Så den tredje dagen bestämde vi oss för att gå in till stan för att äta middag på någon av de många lokala restaurangerna. Bara några hundra meter bort från hotellet hittar vi ett mysigt ställe, där det sitter många västerlänningar. Utanför sitter en stor skylt med urblekt text, där jag läser;
?BILLIGT, BILLIGARE, BILLIGT!
BILLIGARE ÄN I ULLARED!?
Förvirringen är total. Jag har rest runt nästan halva jordklotet och verkar ha hamnat i en pittoresk förstad till Göteborg! Hade värmen förvrängt mitt medvetande? Jag gick fram restaurangen, kände lukten av skolmatsal och började sakta studera menyn;
?Plankstek m. kokt potatis, Sjömansbiff m. lök??
Knappt hann jag förstå att det var verklighet innan min uppmärksamhet upptas av en röst från skräddarbutiken på andra sidan gatan; ?KOM IN, PROVA JÄTTEBILLIGT KOSTYM?!
Småleendes för mig själv inser jag vad som just inträffat. Jag har fått uppleva följderna av ett samhälles uppoffringar för att tillgodose en internationell turisms alla krav. Reser vi inte längre för att upptäcka, utan för att få en dröm serverad på silverfat, precis som vi vill ha det?
Bekvämlighet i all ära, men jag var ju här för att upptäcka en ny kultur, inte min egen.
Jag lockade med min äldre bror för att söka kulturen på stans bakgator, där jag hoppades kunna beblanda mig med den lokala befolkningen. Vi fann en sportlokal där det denna kväll anordnades matcher i thai-boxning. Förtjusta steg vi in i ett svagt upplyst rum, med en lukt som närmast kan liknas vid en källare eller ett omklädningsrum. Till priset av 100 Bath
(20 kr) bjöds vi västerlänningar på en sittplats vid boxningsringen, ölen Singha (volymprocent 6-11 %) och bevittnandet av fyra boxningsmatcher. Tre av dessa slutade med att någon låg medvetslös med blod rinnande från diverse sår i ansiktet. Den lokala befolkningen, ?stamgästerna?, smet in gratis via en bakdörr och ställde sig i en klump på andra sidan ringen.
Detta för inte skulle turisterna behöva beblanda sig med det ?vanliga? inhemska folket.
I ett sista försök att finna den asiatiska kulturen begav vi oss till nattmarknaden, som så här års var full av liv och rörelse. Där upplevde vi en mängd dofter från grillade kycklingben och frästa grodägg, ett oändligt antal kopior av kända kläd- och smyckes-märken till löjligt låga priser och försynta försäljare, som mer än gärna hjälpte till vid minsta antydning till fundering. Med en belåtenhet, som sakta slagit sig till ro i mig, bestämmer jag mig för att införskaffa några t-shirtar i ett stånd. Knappt hinner jag kasta ett öga på t-shirtarna innan jag upptäcker att ståndet är fullt av klädkopior av den ursvenska designern Jens Lindeberg. Det var droppen, ingenstans fick jag vara ifred från mitt eget land!
Då jag satte mig på planet redo för hemfärd kände jag mig lite lurad. Ändå kunde en tänkt betraktare se ett stort leende och lysande ögon i mitt ansikte. För visst hade det varit en fantastisk resa trots allt, som skänkte avkoppling och njutning. Men framför allt gav resan mig erfarenhet och nya tankar. För mig är det minst lika värdefullt som en smula ny kultur.
