Reyther

Dagens dikt:  En scitzofren man från Haparanda
                         Blev dumpad av sin flickvän Johanna
                         Han deppa och led
                         Men trösta sig med
                         "Vi har i alla fall varandra" 
                                                                       (Kung Henry 2006)

Igår blev det offentligt. Vi får stipendiet för det nystartade projektet "Miljöcafé.
15 000 kronor överlämnas på en stor check, som en symbol och uppmuntran till två
"eldsjälar". (Jag har alltid vetat ta emot en stor check) 
 
Denna ska bana väg för nya erövringar och idéer, ge inspiration till att våga ta steget.
För livet kan inte levas utan risker. Att leva med rädslan för konsekvenser av sitt 
handlande är att inte leva, eller vara en "dussinmänniska", som Kirkegaard lite sarkastiskt 
hade uttryckt det. Det är föståeligt, men inte ett alternativ i det långa loppet. 

Vi vill vara annorlunda och upptäcka nytt. Vi vill uppleva äventyr och känna spänningen
i kroppen. Men vi väljer tryggheten. Ett liv där vi vet vad vi har och där vi kan bete oss som
alla andra. För att sticka ut och vara "konstig" vore det värsta som kan hända. Motsägelserna
sliter i oss inifrån och medan vi läser om hur Göran Kropp besteg berg och Columbus
upptäckte nya världar och vann berömmelsen, sprider sig ångesten i vår tomma vrå.
Allt fylls av de två tysta och torra orden;

"Tänk om..." 

Har ni tänkt på att man lever hela livet för framtiden?
Varje steg på vägen är ett steg för att nå upp till ett mål framför en och då
det målet är uppnått är det dags att sikta framåt mot nästa.

Vi går i skolan för att komma in på gymnasiet, för att komma in på högskolan,
för att sedan utbilda oss till ett bra yrke där vi kan arbeta oss uppåt och skapa karriär.
Då kan vi äntligen börja tjäna mycket pengar så att vi kan köpa oss tryggheten
och lägga undan en slant för pensionen, för vi kan inte ignorera de orangea kuverten som
dimper ner i brevlådan från den dagen vi fyller 20 och anses tillräckligt gamla för att tänka
på dessa existentiella frågor. Då vi äntligen nått vår efterlängtade pension är det dags att
börja tänka på hur man vill dö och vad man skulle gjort annorlunda i livet. Man tänker tillbaka
på alla minnen som inte existerar och önskar att man tagit vara de stunderna som kommit
och inte varit så rädd för konsekvenser och misstag. För vad är ett misstag?
För inte alla situationer någonting gott med sig? Erfarenhet

Borde vi inte alla träffa döden långt innan vår utarmning? Någonting som får oss att förstå

hur kort livet är och hur fort det kan ta slut. För i varje ögonblick finns den potentiella döden och vakar över

oss och våra handligar. Mörkret är bara en bilkrock iväg. Då känns det väl dumt att leva för en framtid som kanske aldrig kommer. Tänk om vi levde varje dag och tänkte; "Idag ska jag göra det jag vill och känner för i stunden, istället för att göra det andra sagt åt mig att göra". Skulle vi bli lyckligare?
Jag tror det.

Det handlar om att stanna upp, känna kärleken till oss själva och till livet. För livet är underbart och värt att levas.
Att leva är att fånga ögonblicken. Att hitta stunden.

Vem vet, den kanske finns runt om dig.

Sedan jag var liten har jag drömt om att besöka den Asiatiska kulturens centrum, Thailand. Jag har blundat och sett framför mig de gröna palmbladen som vajar i vinden, de små hyddorna byggda av gräs och blad och människorna som går barfota längs grusvägarna, bärandes på en stor säck med ris på huvudet. Så det var inte konstigt att jag blev förtjust, då jag fick veta att familjen på höstlovet skulle åka till Hua Hin, det lilla fiskesamhället vid Siambukten i Thailand. Vi ägnade dagar åt att läsa om de genuina stråken längs hamnen, den fantastiska marknaden och det stora utbudet restauranger, med de mest utsökta lokala delikatesser på menyn.

Det var med höga förväntningar vi satt de 14 timmarna på flygplanet, under vilka jag förgäves försökte finna en position i flygstolen som erbjöd en stunds sömn.

Bangkok visade sig vara avgasernas och utsläppens förlovade land. Med en stickande känsla i näsan och svetten rinnande i pannan kämpade vi oss de 100 meterna i bastuvärme fram till den aircondition- försedda charterbussen. Bussen skulle ta oss till vårat resmål Hua Hin och det 5-stjärniga Hotell Marriott, där vi skulle bo under våran vistelse. Ständigt uppassade av små, söta thailändskor, tillbringade vi de första dagarna vid poolkanten på hotellet. Mat åt vi på någon av hotellets Amerikanska, Italienska eller internationella restauranger, som för övrigt serverade en enorm frukostbuffé bestående av allt från scrambled eggs och Danska wienerbröd till färska frukter och sushi. Fantastiskt goda och avkopplande dagar fick vi, men att åka runt halva jordklotet för att upptäcka att globaliseringen även nått denna plats kändes för mig inte tillräckligt. Jag ville ju upptäcka den fantastiska kulturen jag så länge drömt om.

Så den tredje dagen bestämde vi oss för att gå in till stan för att äta middag på någon av de många lokala restaurangerna. Bara några hundra meter bort från hotellet hittar vi ett mysigt ställe, där det sitter många västerlänningar. Utanför sitter en stor skylt med urblekt text, där jag läser;

?BILLIGT, BILLIGARE, BILLIGT!

  BILLIGARE ÄN I ULLARED!?

Förvirringen är total. Jag har rest runt nästan halva jordklotet och verkar ha hamnat i en pittoresk förstad till Göteborg! Hade värmen förvrängt mitt medvetande? Jag gick fram restaurangen, kände lukten av skolmatsal och började sakta studera menyn;

?Plankstek m. kokt potatis, Sjömansbiff m. lök??

Knappt hann jag förstå att det var verklighet innan min uppmärksamhet upptas av en röst från skräddarbutiken på andra sidan gatan; ?KOM IN, PROVA JÄTTEBILLIGT KOSTYM?!

Småleendes för mig själv inser jag vad som just inträffat. Jag har fått uppleva följderna av ett samhälles uppoffringar för att tillgodose en internationell turisms alla krav. Reser vi inte längre för att upptäcka, utan för att få en dröm serverad på silverfat, precis som vi vill ha det?

Bekvämlighet i all ära, men jag var ju här för att upptäcka en ny kultur, inte min egen.

Jag lockade med min äldre bror för att söka kulturen på stans bakgator, där jag hoppades kunna beblanda mig med den lokala befolkningen. Vi fann en sportlokal där det denna kväll anordnades matcher i thai-boxning. Förtjusta steg vi in i ett svagt upplyst rum, med en lukt som närmast kan liknas vid en källare eller ett omklädningsrum. Till priset av 100 Bath

(20 kr) bjöds vi västerlänningar på en sittplats vid boxningsringen, ölen Singha (volymprocent 6-11 %) och bevittnandet av fyra boxningsmatcher. Tre av dessa slutade med att någon låg medvetslös med blod rinnande från diverse sår i ansiktet. Den lokala befolkningen, ?stamgästerna?, smet in gratis via en bakdörr och ställde sig i en klump på andra sidan ringen.   

Detta för inte skulle turisterna behöva beblanda sig med det ?vanliga? inhemska folket.

I ett sista försök att finna den asiatiska kulturen begav vi oss till nattmarknaden, som så här års var full av liv och rörelse. Där upplevde vi en mängd dofter från grillade kycklingben och frästa grodägg, ett oändligt antal kopior av kända kläd- och smyckes-märken till löjligt låga priser och försynta försäljare, som mer än gärna hjälpte till vid minsta antydning till fundering. Med en belåtenhet, som sakta slagit sig till ro i mig, bestämmer jag mig för att införskaffa några t-shirtar i ett stånd. Knappt hinner jag kasta ett öga på t-shirtarna innan jag upptäcker att ståndet är fullt av klädkopior av den ursvenska designern Jens Lindeberg. Det var droppen, ingenstans fick jag vara ifred från mitt eget land!

Då jag satte mig på planet redo för hemfärd kände jag mig lite lurad. Ändå kunde en tänkt betraktare se ett stort leende och lysande ögon i mitt ansikte. För visst hade det varit en fantastisk resa trots allt, som skänkte avkoppling och njutning. Men framför allt gav resan mig erfarenhet och nya tankar. För mig är det minst lika värdefullt som en smula ny kultur.