När döden lär oss leva.
Har ni tänkt på att man lever hela livet för framtiden?
Varje steg på vägen är ett steg för att nå upp till ett mål framför en och då
det målet är uppnått är det dags att sikta framåt mot nästa.
Vi går i skolan för att komma in på gymnasiet, för att komma in på högskolan,
för att sedan utbilda oss till ett bra yrke där vi kan arbeta oss uppåt och skapa karriär.
Då kan vi äntligen börja tjäna mycket pengar så att vi kan köpa oss tryggheten
och lägga undan en slant för pensionen, för vi kan inte ignorera de orangea kuverten som
dimper ner i brevlådan från den dagen vi fyller 20 och anses tillräckligt gamla för att tänka
på dessa existentiella frågor. Då vi äntligen nått vår efterlängtade pension är det dags att
börja tänka på hur man vill dö och vad man skulle gjort annorlunda i livet. Man tänker tillbaka
på alla minnen som inte existerar och önskar att man tagit vara de stunderna som kommit
och inte varit så rädd för konsekvenser och misstag. För vad är ett misstag?
För inte alla situationer någonting gott med sig? Erfarenhet
Borde vi inte alla träffa döden långt innan vår utarmning? Någonting som får oss att förstå
hur kort livet är och hur fort det kan ta slut. För i varje ögonblick finns den potentiella döden och vakar över
oss och våra handligar. Mörkret är bara en bilkrock iväg. Då känns det väl dumt att leva för en framtid som kanske aldrig kommer. Tänk om vi levde varje dag och tänkte; "Idag ska jag göra det jag vill och känner för i stunden, istället för att göra det andra sagt åt mig att göra". Skulle vi bli lyckligare?
Jag tror det.
Det handlar om att stanna upp, känna kärleken till oss själva och till livet. För livet är underbart och värt att levas.
Att leva är att fånga ögonblicken. Att hitta stunden.
Vem vet, den kanske finns runt om dig.
